Blommor

Amaryllis (Hippeastrum xhortorum)

Amaryllisen är en mycket varierande blomma men med en del gemensamma drag. Gröna, bandlika blad som blir 40-50 cm långa. Blomstängeln blir 50-70 cm lång, ihålig, med 2-5 stora, liljeformade blommor. Ståndarna är fästade i blompipen. Lökarna kommer från Sydamerika eller Holland. Namnet Hippeatrum kommer från latin och är bildat av Hippeos (ryttare) och astron (stjärna) och kallades för ofta Ryttarstjärna. Namnet Hippeastum syftar på blommans stjärnlika utseende samt bladen ser ut som de rider på stjälken. Namnet Hortorum kommer från latinets Hortus (trädgård)
Det finns en massa olika sorter av Amaryllis men vanligast runt jultid är den orangeröda Orange Souvereign, den röda Red lion, den rödvita Minerva och den vita Atenhe. Förädlarna har tagit fram många olika namnsorter genom tiderna och nya presenteras årligen.
Amaryllis är en flerårig blomma och löken kan sparas från år till år. När stängeln har blommat över så skär av den, löken klara sig till och med ute på sommaren om man vill det (gärna nersatt i joden med löken kvar i sin kruka). Viktigaste är att den står halvskuggigt och skyddad, det går lika bra att förvara den inomhus. Glöm inte bort den dock, den ska ha vatten och även gödsel och den måste ta in Amaryllisen innan frosten kommer. I september / oktober ska man sluta vattna löken och låta bladen vissna ner, placera Amaryllisen i en mörk, sval källare (eller liknande) och låt den vila. Den ska helst vila i minst 2 månader, efter vilotiden börjar kroppen att visa sig. Då placeras krukan ljust och man börjar vattna försiktigt. Amaryllislöken bör planteras om vartannat eller vart tredje år.
1799 togs det första steget mot det vi idag kallar Amaryllis när man korsade två arter av Hippeastrum (Hippeastrum Reginae och Hippeastrum Vittatum). Sorten man korsade fram kallas Hippeastrum xjohnsonii (efter Arthur Johnson som gjorde första lyckade korsningen) och är livskraftig med relativt små blommor (röda med vit mittrand). På 1900-talets början tog förädlingen fart på allvar mest populär var de sorter med stora blommor, numera har det vänt och man ser mer och mer små blommor

Hyacint (Hyacinthus orientalis)

Hyacinten kommer ursprungligen från Turkiet och västra Syrien där den fortfarande växer vilt. Blommorna hos de vilda arterna är mycket glesare än hos de sorter vi odlar fram idag. Första gången den beskrivs är 1532 då den odlades i Italien och kom till Sverige under 1600-talet. Det är en flerårig blommande växt med flockar färgglada blommor (färgen kan vara blå, vit, ljusgul, rosa, röd eller lila.).
Doften av Hyacint är en av julens fröjder, men det är många allergiker som inte klarar doften. Numera finns det även en del Hyacint sorter som inte doftar lika stark som andra som gör att en del allergiker kan njuta av den trots allt.
Hyacinterna hade likt tulpanerna en storhetstid (1733 – 1736) och som mest kostade en Hyacintlök 7000kr. Sedan dröjde det ett par åt innan den blev på modet igen.
Madame Pompadour (Ludvig XV:s älskarinna) upptäckte Hyacinten och den blev hennes favoritblomma. Det sägs att hon drev 200 Hyacintlökar i fönstren på Versailles för att njuta av de under vintern. Hon skapade även ett mode där man använde Hyacintblommorna som halsband och med tanke på 1700-talet hygieniska standard var det säkert ett välkommet smycke.
Hyacinten har av Astma- och Allergiförbundet listats som en av de värsta doftallergiväxterna. den innehåller även alkaloider och är giftig att förtära.

Julbegonia (Begonia x cheimantha)

Julbegonian härstammar från Västindien, dagens julbegonior är korsningar av vilda arter (Begonia dregei och Begonia socotrana)

För krukväxtodlarna förr i tiden var julbegonian seklets julklapp. Nu hade man fått en vinterblommare att locka med inför julhögtiden. Det var den franska trädgårdsmästaren Victor Lamonie som gjorde korsningen redan 1891, han kallade sin begonia för ’Glorie de Lorraine’ för att hedra sin hembygd. Men de som köpte den började snart kalla den nya krukväxten för julbegonia.

Lägg lecakulor (eller ett upp- och nervänt fat) i botten på en ytterkruka som bör vara 2 cm vidare än inner krukan.
Fyll på vatten ofta (det dunstar mer än man kan tro), när vattnet dunstar får julbegonian välbehövlig fukt. Begonior får aldrig duschas på bladen eftersom de lätt drabbas av häftiga bladmögelangrepp.
Köp exemplar där många blommor börjat slå ut ordentligt. Köper man dem för knoppiga är risken stor att blommor och knoppar torkar ut. I ett ljust svalt utrymme kan de blomma i månader.
Plocka bort de vissna blommorna varje dag så inte växten får för sig att använda energin till att bilda frö.

Julkaktus (Schlumbergera xbuckleyi)

Julkaktusen har sitt ursprung i regnskogarna i norra Brasilien. Den växer ovanpå andra växter, men är ingen parasit som suger vatten och näring av värdträdet utan använder träden som växtplats (kallas Epifyt). Uppe i trädtopparna växer de soligt och det är även blåsigt, de är duktiga på att hushålla med vatten då det inte finns några jordlager som kan hålla kvar regnvattnet.
Julkaktusen är en äkta kaktus trots att det inte syns några taggar som på andra kaktusar. Grenarna består av flera platta gröna ledstycken som blir ett par centimeter långa, blomman blir upp till 5 centimeter lång.
Julkaktusen trivs i lätt jord t.ex. väldränerad mull. gärna med en dos pinjebark blandad i.
De första Julkaktusarna kom till Europa redan på 1700-talet med återvändande botaniska expeditioner.
Julkaktusen som säljs i affären numera är egentligen Novemberkaktus (Schlumbergera truncata) som i vanliga fall blommar just i November. Man har dock genom att ändra dygnsrytmen / antalet ljustimmar för kaktusen för att få den att blomma senare. En riktig Julkaktus är en korsning mellan just Novemberkaktusen och Schlumbergera russeliana och den skilja lättas från Novemberkaktusen genom att ledstyckerna saknar skarpa tänder (ledstyckerna är mer rundade) och att blommorna nästan är symmetriska. Det är även vanligt att grenarna på en Julkaktus är mer hängande än på en Novemberkaktus.

Julros (Helleborus niger)

Julrosen är ett släkte med 21 arter perenna blommande växter som ofta odlas i trädgårdar, framför allt för att de blommar under vinter och tidig vår. Plantorna är mycket köldtåliga och flera arter är städsegröna. Blommorna har fem kronblad och hos vissa arter liknar de rosor.

Julrosorna härstammar från Storbritannien, Spanien och Portugal och österut (via Mallorca, Korsika, Sardinien och Grekland) till Rumänien och Ukraina, men även längs Turkiets norra kust och in i Ryssland. Det största antalet arter finns på Balkanhalvön. Det finns en art (H. thibetanus) från Kina och en annan (H. vesicarius) från ett litet område vid gränsen mellan Turkiet och Syrien.

Julrosor odlades redan av antikens greker och romare. Växten användes bl a som kräk- och laxermedel. Samma användningsområde har den senare haft på våra breddgrader. Men julrosen ansågs också ha effekt mot t ex galenskap och tungsinthet.
Av den vanliga julrosens (Helleborus niger) giftiga rot har dessutom framställts varggift och nyspulver. Det senare gav upphov till namnet ”svart prustrot” som använts för växten långt in på 1900-talet. ”Svart” är en direktöversättning av det latinska niger och syftar på rotens färg. Helleborus är grekiska och betyder ungefär dödlig föda.

Julstjärna (Euphorabia pulcherrim)

I det vilda är Julstjärnan en upp till 4 meter hög buske som man genom förädling och med hjälp av odlingstekniska metoder fått ner till en behändig krukväxt. De röda bladen är inte blommans kronblad utan högblad, blommorna är i själva verket små och gula och sitter i mitten av högbladen.
Namnet Euphorbia pulcherrima kommer från grekiskans euforbion (en buske med mjölksaft) och pulcherrima betyder mycket vacker.
Julstjärnan ursprungligen kommer från Mexico och att den där kallas Flores de la Noche Buena, den heliga nattens blommor. Rött var aztekernas heliga färg och för dem symboliserade julstjärnan renhet, den ansågs helig. Enligt den aztekiska mytolgin fick den sin röda färg när en gudinna dog av brustet hjärta, hennes blod droppade ner på bladen och färgade dem röda. Julstjärnan finns i en massa olika färger, men de vanligaste är röd, vit, rosa, aprikos och marmorerad.
Runt 1830 beskrivs Julstjärnan för fösta gången av botaniker i Berlin, men hos oss slog den inte igenom förrän på 1960-talet. Vid den tiden hade trädgårdsmästarna kämpat med förädlingen för att få Julstjärnan att bli en bra produkt som inte blev för hög eller tappade sina röda högblad för fort. Det fanns Julstjärnor innan dess i Svenska hem men de var meterhöga med en röd blomma i toppen som varade ett par dagar och var väldigt ömtåliga.

Julstjärnan är väldigt känslig för köld och man måste vara väldigt försiktig när den fraktas från blomsteraffären och hem.

MistelMistel (Viscum album L.)

Misteln är en trädlevande parasit och förekommer främst på grenar och kvistar högt uppe i kronan på värdträdet. Misteln är vintergrön och kan lättast ses när värdträdet har tappat sina löv.
Misteln är sällsynt i Norden och påträffas endast i lövskogsrika trakter i södra Skandinavien, värdträdet är oftast lind.
Misteln har parvis gaffelformiga grenar som utgår från varje blomställning och har endast två blad per gren. Den har skilda han- och honexemplar och de vita bären växer endast på honexemplaren. Den har små blommor som oftast sitter tre och tre i små knippen, färgen är ockragul och har en äpplelik doft.
Bären är rund och vit eller grönvit till färgen och innehåller ett tillplattat frö och mycket klibbigt frökött. Det klibbiga frököttet gör att fröet lätt fastnar på grenar efter att fåglar har ätiti upp resten av bäret.

Misteln anses vara mycket giftig, men giftets verkan är osäker.

Mistel är Västmanlands landskapsblomma och den har spelat en viktig roll inom medicinen där man förr hävdade att den hade förmåga att skydda mot vissa slags sjukdomar samt att den verkade blodtryckssänkande.

I den nordiska mytologin ska asaguden Blader ha dödats med en mistelpil då inget annat kunde döda honom. Man trodde förr att misteln hade magiska egenskaper och man hängde upp den i husen för att skydda mot ont i allmänhet och vådeld i synnerhet. Sedan att kyssa under misteln kommer från England där den är känd sedan 1700-talet.

 

jultradition.se använder cookies för att kunna ge Dig en bättre upplevelsen. Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng